Bono for president

När jag råkar se ett program på fyran och en intervju med Bono och Adam Clayton, numera gamlingar i det från början något upproriska bandet U2, är det ett moget snack om den hjälp man från den rika västvärldens sida skulle kunna ge länder där mat, sjukvård och skola är ett privilegium att ens vara i närheten av. Det som är så lätt att säga men så svårt att ge.

Jag håller fullständigt med karln att det är absurt att vara artist och mångdubbel rockmiljonär och samtidigt världssamvete för de fattiga i afrika. Men hans övertygelse att få till en bättre värld känns äkta även om han inte bett om att bli ett ansikte för superstjärnor som lever i en värld där man har mer pengar än de själva behöver och ens någonsin kan göra sig av med. Han är en opinionsbildare och lobbyist. Och skriver bra texter och har ett engagemang både på scen och utanför vilket jag gillar honom för.