Magisk rockgubbe

J'vla regn. Regnet öser ner. Vi väntar nån timme säger ett sms. Skriver ut biljett och drar iväg. Det är långt att gå sista biten. Streckkodsläsarna gillar inte ticnet på vanligt papper. Istället får jag armband vid sidan om entrén. Komiskt att bli visiterad tre gånger innan insläpp. Missade miss li. Hinner lagom till pretenders. Inte lätt värma upp i hällregn och gråmulet dagsljus som första stora band. En bra spelning. Det slår mig att det är väldigt bra ljud från stora scenen. Mellanscenen har inte samma ljud eller tryck.

Perssons pack glödde mer förr men dialekten finns kvar. Det är lätt att känna sig bonnigt hemma hemma med sedvanligt komp av dragspel. Kvällens behållning så långt är seasick steve som fascinerade många med sitt enkla bluesgung och sin sjuttifem dollars tresträngade fender köpt av sherman i mississippi. True story or not, men spelar gör han. Med skitiga snickarbyxor, linne och connection med publiken går hans stil hem. Skivan är tam men live så jamar han desto mer och får signera massa skivor så att även bengans tjänar slantar på cd. Grön john deere traktorkepa har steve också. Pixies är skapligt bra, men olle ljungström suger faktiskt. Han är inte sitt gamla jag och vi lallar iväg.

Redan trångt framför neil young innan han ens är i närheten att gå upp. Folk står inte klaustrofobiskt tätt men det lustiga är att kompisarnas teliamobiler inte har täckning just för folkhavet. Bra reklam för en huvudsponsor skrattar vi.

Det är den gamle rockgubbens stund ikväll. Med flanellskjorta och akustiskt solo i början innan han släpper på strömmen rejält. När vi har stått eller gått i nio timmar som rockkossor på blöt äng inhägnade av staket har neil ylat på gitarren i nästan två timmar. Att han orkar. Ovanan att vilja dra ut på låtarna över minuten med solognidande på gitarr känns inte alltid helrätt men om det är det han gillar så okej. Gärna ryggen mot publiken och jamma med bandet. Publikfrieri med klyschigt skitsnack har aldrig varit hans signum. Spelar så som han gillar. En utdragen version av rockin' in the free world som håller på i tio elva minuter får publiken att guppa extra.

Annars är det en stilla samlad publik och en helsickes städad tillställning. Vattenfestivalregler när det gäller ölinhägnader. Where The Action Is bör byta namn för det klingar lite fel i sin helhet. Old Good Music snarare.