Saker man blir glad av

Elena Paparizou - underskattad naturligt stark röst i min youtube
Barcelona - en drömstad nära mig i sommar

Alla goda ting äro tre men jag kommer inte på något mer som platsar här just nu.

Min musikaliska uppväxt kommer från en groteskt bred samling låtar och stilar. Allt från zorba med mikis theodorakis, kalinka med olika kalashnikovkosacker i öst, den ryska nationalsången från tiden med cccp då dom alltid vann hockey-vm, vänsterproggare som wiehe och afzelius, jan johansson jazz, fred åkerström, cornelis och en hel del chopin, beethoven, mozart, haydn och jamaica-bob, möjligen också johnny cash iaf som skivomslag. Inte att förglöma emil, saltkråkan televinken och beppe. Plus sådant som svensktoppen och melodikrysset därför att mina mostrar alltid skulle lyssna på detta när jag var liten parvel och påverkbar. Für elise kunde jag som tolvåring lika bra som vilken halvskaplig skivinspelning som helst. I tonåren började jag piratkopiera när jag fick en bandare, alltså en jvc stereokassettbandspelare, och kunde lyssna ostört på program som vågen från göteborg och rakt över disc med clabbe. Det var då man var på skoldisco och killarna skulle gilla sweet och kiss medan tjejerna gillade abba och ville dansa. Syrran gillade abba, lionel richie och depeche mode. Hon var säkert fem tio år före mig där. Det var via radion på den bandaren jag hörde att palme blivit skjuten. Jag minns vi lyssnade mycket på the police, dire straits, pink floyd och bowie och queen på teckningslektionerna. Det var melodiös grabbpop. Gyllene tider och freestyle med pussar och hångel i klassen på skolresorna. Soft cell och tained love var en landsplåga. Ooa hela natten. New order och blue monday. Och förstås ebba imperiet ac/dc. Under pluggtiden blev mtv flaggskeppen u2 och metallica samt låtar som beds are burning och paradise city några av mina bättre sällskap under kvällar och nätter. Simpsons. Beavis och butthead också. Dom senare var för mig vad linus på linjen och arne weise var för många andra, ett pausinslag. För mycket mainstream kanske. När jag började jobba blev min bästa arbetskompis, med känningar inom synt och svartrock, draghjälp mot den sköna musik jag också gillar idag där kent depeche sisters joy division nin daf einstürzende bauhaus cure rammstein osv, mer eller mindre massa goth och techno från svartklubbar mutat in sig. Då var vi inrökta och krökta stammisar på gamla hyndas hörna och dåvarande fenix. Det är inte underligt jag gillar allt möjligt.

Vi har kvar den allra första och enda skivspelare vi haft gemensamt i familjen, en luxor med trächassi. Årsmodell okänd men klart över trettio. Idag har jag en plastig sådan med usb-utgång men fortfarande den enkla remdrivna skivtallriken. Det är som att tekniken stått still. Ungefär som med bra musik. Den överlever också det mesta.