Spegelrutan

Sitter precis och betalar räkningar i köket. Internetbanken alltså. Det är halvmörkt för jag har inte tänt lampan. Klädd i svart dessutom. Datorn lyser upp för mig. Utanför fönstret stannar två strax-under-arton-tjejer till, går tillbaka mot MIG och jag hinner förvånas under ett kort ögonblick. Tänkte vad gör dom? Sen tar den ena och kollar in frillan. Rättar till håret lite och kompisen gör likadant. Dom står och nästan glor rakt in i köket. I mitt kök där jag sitter. I mitt kök där jag tidigare idag har mätt och måttat och räknat antal plattor för att fortsätta kaklingen av väggen som stått halvfärdig länge länge. Innan jag kan flytta till balkong säger mitt samvete att jag borde ha kaklat klart först...

Dom står utanför och kollar. Inte riktigt rätt in dock, för rutan är lite så där halvmörk speglande i rätt ljus. Så jag förstår dem. Jag syns inte. Jag är osynlig. Mer troligt är att dom är så upptagna av sitt hår. Dom ser bara fram till glasrutan. Jag kan studera dem under närapå en halv minut utan att dom ens lyfter ögat. Det känns lite obehagligt. Att bara kolla rätt ut på någon. Men det känns nog än konstigare när dom upptäcker mig och kanske fattar att där skall vi nog inte spegla oss nästa gång. Jag låter bli att titta den andra halvminuten och kollar in e-fakturorna istället. Till slut tror jag dom ser att det sitter en skugga härinne. Livs levande. Som nästan bloggar i realtid.