Not really fit for fast and furious race

Jag är ju inte vältränad jämt. Då jag gör mina väldigt-sällan-springa-fort framträdanden har jag oftast inte tränat alls. Innan. Efteråt däremot är jag tränad.

I lördags värmde jag upp på cykel hemifrån till Kärrdal för att sedan springa en kort fem-komma-två kilometersrunda i skogen. Det gick så där skapligt efter att ha flugit fram på gräset ut från målområdet, sedan kom lätt stumma ben och flåsigheten efter första lilla uppförsbacken. Det kändes rätt okej hela vägen in i mål. Lite glädje och nöjdhetskänsla.

Minns knappt när jag hade på mig träningskläder senast. Vet vilka tillfällen och det var, visar det sig, sextonde och tjugoförsta augusti. Midnattsloppet samt någon skogsrunda.

Nöjd med insatsen, för det är viktigt med glädje, sann glädje, bär det av på cykel hem igen. Kämpigt värre då de två andra framför mig är tränade multisportare. Jag glad amatör.

Räknar årets facit. Arton träningspass medräknat tävlingar sedan öppet spår i februari. Det är lagom för att vara inspirerad när nöden så kräver. Ungefär som att aw på en fredag får inte komma för ofta. Inte varje dag, inte tre gånger i veckan och kanske inte alltid varje fredag.

Så i onsdags var vi på ölprovning på Monks bar. Det var trevligt och glatt. Sann glädje. Passade bra med mittiveckanöl eftersom lördagen innebar tävling och fredagsnöjet senare skulle bestå i en stor burgare på torget efter alldeles för sent jobbande. Allt på? Senap ketchup? Ja tack. Och så har jag fyllt år, riktigt sann glädje när syrran ringde från kina och grattade.