Syskonbarn

Syskonbarn nr tre är född tjugosjätte april och igår såg krabaten och jag varandra för första gången. Han var rätt lugn och tyst av sig långa stunder förutom när han blev lite rödrosig i ansiktet och gnällde på ett sätt som enbart mamma kan avhjälpa och ro hem lugnet igen. Försöker åla sig fram men det blir mest till att ligga på magen och snurra runt på golvet, inte riktigt rulla runt på rygg. Hans allra bästa sysselsättning är att smaka på allt. Papper, plastkort, plastpåsar, telefoner, allt som kommer i hans väg. Som skumbilar. Som Ahlgrens bilar. Det finns bara ett sätt att stoppa dem. I munnen! Men nu är de på väg till mormor med flyg. Barnen alltså.

Mina vänners dotter som döptes i lördags, den bebisen kan redan göra sit-ups och rulla från mage till rygg. Steget före alltså.


Igår gjorde vi definitivt slut på den sommriga närhet som sakta men säkert och lite trist vuxit till en mer avlägsen tillvaro, en frånvaro. En både icke-saknad och saknad men bäst att låta det vara. Känt igen sig med alla sinnen. Att ha pratat, sagt det som kan sägas, att återigen känna det som varit. På gott och ont. Att gå vidare. Att ta sig i kragen. Att inse det händer ibland. Man skall inte gråta över spilld mjölk.

Nu borde jag ta itu med lägenheten och andra delar av livet sedan barn och vänner fått sin dos av mig och vice versa. Hotellverksamheten sliter på mitt ömtåliga golv, men ingen orkar slipa om det. Tröttheten ger sig tillkänna.

Kanske en känslomässigt intensiv helg eller så är det princesstårtsfrosseriet på jobbet som kulminerade redan en måndag när bankdelen firade samtidigt som en konsult slutade i parallellprojektet.