Hur man hittar nya vinklar

Internet är som ett stort rum utan gränser. Det finns vinklar och vrår men inga hörn.

Det här handlar om hur jag sökte på vodka cranberry men hamnade på en sida om fallskärmshoppning där en kille beskriver hur han upplevde sitt första hopp. Så jag tänkte återuppliva hur det var för mig.

Jag ler helt igenkännande av beskrivningen av första hoppet!

Hur rädd eller orädd jag var vid första egna packningen. Hur noga jag var. Att inte slarva. Att göra allt rätt. Och instruktörerna som själva förstås hoppade var noga med varje moment de lärde ut. Hur vi bodde i en barack med militärsängar. Hur snabbt man sög i sig teorin. Hur man "hade kunnat dö" som konsekvens efter felaktiga slutsatser av att läsa av felfunktioner via fotografier på intrasslade linor, skärmtyg eller bara en snurr som går att snurra rätt precis som en gunga kan snurra tillbaka i rätt läge. Hur hjärnan kan reagera idiotsnabbt men också kortsluta. Hur det pirrade mer och mer ju närmare allvaret kom. Hur vi låg på stora skateboards och "torrsimmade". Hur vi tränade uthopp några decimeter ovanför gräset. Som senare skulle bli tusen meter ovanför. Hur vi glömde att ropa högt för att nöta in allt viktigt. Hur vi tränade misslyckad landning och att rulla runt som en katt. Hur jag trodde mina nyckelben och nacke skulle gå av, eller om det var axeln som fick känna på direktkontakt. Det var ju minst tio år sedan senaste kullerbyttan, hur hård marken var. Hur vi fick prova stå bakom motorn på planet för att känna på blåsten. Hur vi packade ihop oss i planet. Hur stämningen var nervös men skojfrisk. Hur stämningen blev alltmer koncentrerad. Hur pulsen gick upp. Hur snäv ens tillvaro blev. Hur tankar kom och gick innan det blev min tur. Hur ens hörsel bara lyssnade till hjärtslagen. Hur hoppmästaren "törna" tror jag det var, manade på oss en efter en. Det gällde att ge sig iväg på kommando. Att hålla i sig vid den kvadratmeterstora öppningen i planet. Uttryck som "vacker utsikt!" får nya dimensioner. Hemskt långt ned till vägar, hus och skog på marken men också rysligt nära om det går fel. Hur någon enstaka ångrade sig. Hur man såg hopparen innan försvinna långt där nere. Hur just handklappen från då när det lätta slaget på ens kropp träffade gjorde att man närapå reflexmässigt helt plötsligt släppt taget och befann sig helt utanför planet på väg ned. Det fanns ingen återvändo. Bara ut. Och ned. Omtumlande. Lite av black-out känsla.

Jag drog hur som helst i reserven, om det var av lätt panik eller befogat vet jag inte. Drar man så drar man. Det gick snabbt och resolut, helt by the book. Det var som att åka en kort men äckligt snabb hiss rakt ned. Som på gröna lund men istället för magnetbromsar kan ett misstag eller ren otur göra att nedslaget blir hårt och för evigt det sista man ser av jordens ovansida. Coolt att sedan göra andra hoppet med betydligt bättre kontroll där jag räknade, svankade, såg planet snett ovanför på väg bort, låtsasdra, kolla linor och skärmen ovanför, orientera sig och börja styra. Och se till att inte landa på fel sida om diket, i bondens åker alltså hehe.

När man svankar faller man stabilt i fritt fall precis som en badmintonboll på väg ned. Lätt som en plätt.

Det blev bara tre av tjugofem kurshopp till slut av det som först startade som en kul nyfiken jobbgrej att bara prova ett tandemhopp från 4000 m. Den minuten högst upp med fladdrande kinder var obeskrivlig. Måste göra filmen digital innan vhs-bandet blir som floppydisketter förhåller sig till cd-skivor. Det var några år sedan.

I självförsvar brukar jag kalla mitt avhopp för en ren självbevarelsedrift inklusive dålig tajming med svenskt sommarväder som mentalt förvandlades till slöseri med tid. Man måste ha rejält med tålamod. Och våga utmana sig själv. Att hantera risker. Men det var en skön känsla och gav minnen för livet.

Tyvärr finns inte "min" tandempilot Lukas kvar i livet. Det kändes hemskt att läsa om olyckan något år senare. Värst för hans familj och nära vänner. Så är det alltid när något tar slut alldeles för tidigt.