Rensar ur bokhyllan

Dags att ta tag i nyårslöftet på riktigt. Nu ryker allt gammalt. Steg för steg. Det är jobbigt när viktiga papper blandas med totalt meningslösa gamla utskrifter, försäkringsbesked, räkningar, kuvert, kladdanteckningar. Måste gås igenom. Delar in allt i två grupper. Släng. Spara. Skräp eller viktigt. Viktigt är alltför personliga grejer. Skräp är allt annat som tar plats.

Hittar gamla fotopåsar med bilder från 2004. Årtalet känns ganska färskt trots allt. Alla framkallade bilder ligger i originalpåse från labbet. Direkt ner i nån skokartong. Två påsar ligger lösa, får inte plats i lådan. Hittar en jättefin familjebild på några halvnära bekanta. Den får bli förstorad och imramad present nån gång. Sånt är viktigt. Har massor sånt där som är viktigt men som aldrig hunnit fixas till. Ge bort.

Med digitalkameran fyller jag lätt en gigabyte på nolltid. Och vänner kan i de flesta fall räkna med att få se bilderna efteråt också. Idealet vore att ha en gigantisk dvd eller blueray eller vilket slags format som i framtiden förmår lagra allt på en disk. En sån dom kan stoppa i tyget man sveps in i när man levt klart och ligger i lådan. Eller hur man nu ser ut däri. En sån där man kan lämna i bankfacket som ett bildrikt livsminne om nån har lust att kolla. Kvarlåtenskap ett digitalt bamseminne och ett testamente. Och en bostadsrätt. Mitt liv som amatörfotograf. I en skokartong.. näe snarare tre-fyra stycken om man räknar med första instamatic-kameran i kompakt 110-format som jag minns när jag vände blixten mot mig själv, sen en manuell ricoh för 135-film som jag kunde trixa till ljus och skärpa med och som fick apelsinjuice mellan inställningsringarna på objektivet, den automatiska olympus af-tian i svart plast som förenklade det mesta men som lät för jävligt när filmen rullades tillbaka... BZZZzzzzzzzz i en halvminut, i alla fall tjugo sekunder. Min fjärde kamera är den jag krossade batteriluckan på förra helgen rakt ned i marmorn från en meter. En fem megapixels och den första med lite zoom. Den har levt ett intensivt och hårt liv. Hårdare än mitt eget. Men knappast mer intensivt. När jag betalt restskatten i maj skall jag spara till en Nikon D-åttio eller nån lagom värsting.

Apropå kartonger. Just nu bor jag in en jättekartong på ungefär hundranittio kubikmeter. Kubikmetrar som skall frigöras och bli luftigare. Det är därför jag rensar ur bokhyllan. Efter fjorton år av ständigt vara-i-farten-göra-allt-möjligt-liv är det dags att rensa ut skiten. Det har liksom inte blivit av innan. För att jag inte tänkt på mig själv utan alltid fixat och trixat, jobbat och grejat, umgåtts och festat. Jag är på jäkla god väg, steg för steg. Som en nyårsdikt. Ut med det gamla, in med det nya.