Idag är det en vecka sisådär till den elfte september. Den dagen man minns hur båda husen som utgjorde twin tower i world trade center på manhattan i new york knockades av två flygmaskiner och brann så kraftigt att de rasade samman.
Det var tvåtusenett vilket jag minns för jag satt på dåvarande nya jobbet och in på kontoret kom två kollegor rusande och ropade "kolla aftonbladet!!". Dom hade suttit på bussen runt tre-halvfyratiden och hört nyheten spridas. Själv hann jag surfa lite innan bladets sajt blev överbelastad och dom fick snickra ihop en enkel förstasida med statisk html. Det var lite svårt att förstå omfattningen av det hela och vem... varför... hur kunde man styra så fel... Att planet var kapat var inte svårt att inse efter lite eftertanke. Synd om husen som jag aldrig tog chansen att åka upp i, bara vridit på nacken för att spana upp mot himlen.
Sedan dess har både världsekonomin gått ned och upp och ned igen. Bolåneräntorna är snart lika höga som för sju år sedan. Då flyttade jag. Sen fick jag nytt jobb igen. Och allt sedan dessa torn säckade ihop har vi tvingats köa till flyget med extra säkerhetskontroller och ta av bälte och skor och inte ta med vanliga schampoflaskan eller vassa prylar bland toagrejerna i handbagaget. Jag minns att det pep speciellt mycket på istanbuls flygplats. Bra mycket känsligare än arlanda. Vi svenskar har alltid varit lite så där lagom. Inte sticka ut. Inte låta för mycket. Inte pipa.
