Filmrullekameror

Någon som minns eller saknar småbildskameran för dåtida filmrullar i 135-format? Näe.

Helgsysslor

Ibland måste man komma ikapp. Inte förbi något. Snarare bli ett med sitt samvete. En slags nirvana vad gäller hushållsnära tjänster. Tvätt, disk, städ, grovsopor, växtvattna, fönstertvätt och sist men inte minst när man är som mest immun mot det mesta. Golvbrunnen.

Gott

Gräddig krämig vaniljglass ihop med självplockade hjortron som värms upp till sylt. Rätt stora mängder också, en halv bytta, inte bara en kula glass precis. Lagom för en slapp kväll med slötittande på tvn. Det varma mjuka lite söta möter det kalla mer fasta tillsammans på en sked som strax skrapar i botten av en alldeles för kort njutning.

Tungt

Mellow hawaiiplingplongmusik hela kvällen och som kontrast till det Medusa och tungrockigt resten av natten. Tjugoen pers som firade av K med middag och fruktdrinkar i äckliga blekröda, ananasgula eller gröna färger. Smakade lagom skapligt eftersom vi satt där vi satt men var fanns spriten? Dom måste ha spätt ut den rejält med löjligt mycket krossad is. Till och med en gt kändes lam. Sju pers som trotsar hemgång fortsätter till samma källarvalv som hette hyndans hörna i mitten på nittiotalet. Elvahundra kronor senare när vi alla stiger ur taxin nästan hemma är klockan någonstans efter halvfyra. Halvtimmen senare solklar huvudvärk och jag anar en tung morgondag. Om det inte var kvalitet så var det kvantitet som fick gonggongen att slå. Slocknar troligen omgående.

Däremellan en massa stim och stoj och alla-ska-bjuda-hon-som-slutar-på-drink, snackisar om drinkar, barn, babes, musik, jobb och allt mellan himmel och jord. Hon är en skön social omtyckt person med glatt humör och huvudet på skaft. Sån skulle man ha. Trevligt att umgås med grupperna blandade och det är skillnad när det finns tjejer med i gänget. Det blir trivsammare och bredare samtalsämnen. Vi bytte namn på drinkarna och våra egna namn var såklart bättre men drinklistans. Men allt tar slut. Dock icke vårt party som fortsätter mitt emot Engelen där nästan alla är svartrockigt klädda och piercade. Snacka om way off när man kommer jobbklädd. Men rätt bra musik även om jag inte hörde eller kände igen allt. Och taskigt högtaleri i valvet. Och massa öl på kläder och skor. Är det rock så är det.

Senast jag var där nere var på det rökiga stökiga nittiotalet och då behövdes inte lika mycket sömn som nuförtiden. Då ägde man golvet ihop med partykompisen och musiken var klart mer dansant.

Tio och trettio, drygt sex timmar senare, är man trött och lagom fräsch på jobbet. Med en röst som inte är min. Tillfrågas om tidpunkten när vi drog från s:t eriksplan. Nollnollfyrtiofem visar bankomatkvittot, bra att nån vet. Inga skandalbilder i mobilkameran. Det är ganska tomt kontorslandskap idag. Den allra tröttaste kom först närapå halv två. Mycket går på halvfart. Och vips är det fredagkväll med soffan som närmaste stöd. Mobilringer en fd-fd chef som också är god vän, tar samtidigt en lite kylig promenad.

Det är tungt på ett självförvållat sätt.
Det är då när det är tungt som det bara kan bli bättre.
Det blir en lugn helg, en lugn vecka när det gäller krossad is och liknande saker.

Skinka

Prosciutto lufttorkad italiensk skinka som smälter i munnen. Svårt att stava till men lätt att äta upp. Gott ihop med lite av varje.

Häromdagen hittade jag ett par kulinariska stavfel. Det såg lite skojigt ut så jag återvände och screendumpade dem. Vi ska till mellow på torsdag och fira av katrin som slutar. Skall bli kul med lite party eller vad som än händer efter middagen. Hoppas inte alla tänkt dra direkt hemåt för att vara extra tidiga till kontoret på fredag. Ja, och sen finns det ju en glassbar där på birkagatan.

Pappersinsamling

Dumpa två överfulla kassar med massa gårdagens nyheter. Tänkte jag strax göra men en helt annan tanke överrumplade min egentliga idé.

Flera jag känner läser inte tidningen från tryckeriet. Att fippla med mobil för att kolla nyheter funkar inte. Bara några korta notiser orkar man med, det går för segt. Att ens försöka söka på eniro med en sunkig 3g telefon är hopplöst. Jag har köpt SL-biljett via mobilen, sånt funkar utmärkt. Enkla sms-tjänster. Att skaffa en palm igen efter sju års icke-saknad vore fel bara för att kunna picka fram nyheter på en pekskärm. Bära på mobil, ett gäng nycklar och ytterligare en elekronikpryl är inget för mig. Att läsa kvällstidningen via dator är ett evigt klickande och brukar sluta på skvaller eller resesidorna. Eller på bloggen. Som här.

Tänkte han innan kassarna skall ut i mörkret och säga hej till containern.

Nostalgi

Gamla synder.

Jag städar upp i mitt liv. Tar itu. Tar fram. Tar isär. Hittar gammalt som nytt. Vet att jag måste bli av med saker. Fysiska saker. Frigöra yta och göra sig fri. Behöver knappast leta men kan inte göra allt på en gång. Blir mer plats både hemma och i pannloben. Lite lugn och ro både fysiskt och själsligt.

Sprintat iväg på saker. Klämt in allt möjligt och komprimerat kvällar till obefintligt umgänge med mina egna stilla behov. Kört i expressfart. Alltid standby för den som vill nå mig. Vänner-fest-fika-bio-flytthjälp-datahjälp. Dåtid. Nutid är annat. Nutid är att leva. Säga nej. Filtrera. Prioritera. Gå vidare.

Det finns olika sorters nostalgi. Fattas bara beavis & butthead också. Känner nördvarning befogad. Men bara här, inte på andra sidan verkligheten.







Homer Simpson i bakrutan på en toyota nära kontoret.


Gamla klumpiga femtontummaren från mitten på nittiotalet som audimammans dotter skall få. Datorn dog några år senare. Klämmer iväg ett mms för att visa skärmen funkar. Inget fel alls. Lägger upp bilden. Tar bort bilden från bloggen. Det blev så mörkt och dystert med en skruttig skärm mitt på din skärm. Det räcker med Homer.

Så tömde jag mobilen på bilder och laddade in några gamla sköna mp3-låtar istället. Nostalgi. För att njuta.

Disktjafs och vita plagg

Joules har en poäng i ett inlägg om disktjafs. Fokusera på det positiva. Vi är bra på att gnälla i vårt fina land.

Och jag som nästan hade glömt att hänga tvätten. Tvätt med massa vita underkläder och en svart kalling visade det sig senare. En katt bland hermelinerna. En tupp i hönsgården. Tursamt nog vann den vita sidan. En klar majoritet. Den svarta blektes en aning men inget av plaggen är något jag behöver skylta med offentligt.

Halsfluss och vinterkräksjuka har däckat två kollegor under några dagar. Ledningsgarnityret har flugit iväg för att träffa kunden. Fem av oss är kvar. Sliter skojar och har det bra.

Igår, nåja tisdag, tog jag och en fd kollega raggmunk ihop på lokala halvalkispuben där dom faktiskt gör god husmanskost. Stammisarna sitter där redan vid elva och tar en stor stark innan lunchgästerna kommer. Praktiskt med serveringstillstånd, så man kan sitta under tak och få sig en stänkare.

Alla har inte samma tur med snedsparkar i livets mainstreamfåra. Så funkar det. Några kvarter bort ligger försäkringskassa, kassaservice, arbetsförmedling, apotek. Bidrag och piller. Lite välfärd. På andra sidan pendeln ligger systembolaget. Sprit. En gång träffade jag på en före detta speedwayåkare på SM-nivå som kommit på kant i livet. Klockan var säkert mellan ett och tre-halvfyra på natten när jag klev av nattbussen. Han bjöd på norrlands eller mariestad på burk. Slutet börjar ibland med separation, pengaskuld eller kickad från bostad eller jobb. Nu snackar vi inte diskbråk. Fortsätter med trösten i flaskan. I samma kvarter kostar en lägenhet över fyrtiotusen per kvadrat, såg en sådan på nätet som jag gissar är min första stora crush's gamla etta, för 1.4 milj.

Kontraster. Livet är fullt av olikheter.

Onsdag lunch smet vi in för en mastig burgare på texas longhorn där ruljansen ser ut att vara bra. Sjuttionio kronor inklusive kranvatten utesluter de flesta från en rekorderlig lunch med stora flottiga pommfritt.

Avslutningsvis lite aha-upplevelser och flyt på jobbet. Och snart är det dags för lite jobbflyt igen. Efter john blund.

Syskonbarn

Syskonbarn nr tre är född tjugosjätte april och igår såg krabaten och jag varandra för första gången. Han var rätt lugn och tyst av sig långa stunder förutom när han blev lite rödrosig i ansiktet och gnällde på ett sätt som enbart mamma kan avhjälpa och ro hem lugnet igen. Försöker åla sig fram men det blir mest till att ligga på magen och snurra runt på golvet, inte riktigt rulla runt på rygg. Hans allra bästa sysselsättning är att smaka på allt. Papper, plastkort, plastpåsar, telefoner, allt som kommer i hans väg. Som skumbilar. Som Ahlgrens bilar. Det finns bara ett sätt att stoppa dem. I munnen! Men nu är de på väg till mormor med flyg. Barnen alltså.

Mina vänners dotter som döptes i lördags, den bebisen kan redan göra sit-ups och rulla från mage till rygg. Steget före alltså.


Igår gjorde vi definitivt slut på den sommriga närhet som sakta men säkert och lite trist vuxit till en mer avlägsen tillvaro, en frånvaro. En både icke-saknad och saknad men bäst att låta det vara. Känt igen sig med alla sinnen. Att ha pratat, sagt det som kan sägas, att återigen känna det som varit. På gott och ont. Att gå vidare. Att ta sig i kragen. Att inse det händer ibland. Man skall inte gråta över spilld mjölk.

Nu borde jag ta itu med lägenheten och andra delar av livet sedan barn och vänner fått sin dos av mig och vice versa. Hotellverksamheten sliter på mitt ömtåliga golv, men ingen orkar slipa om det. Tröttheten ger sig tillkänna.

Kanske en känslomässigt intensiv helg eller så är det princesstårtsfrosseriet på jobbet som kulminerade redan en måndag när bankdelen firade samtidigt som en konsult slutade i parallellprojektet.

Dop

Den trettonde oktober var det dop när några av mina bästa vänner sedan många år tillbaka döpte sitt första barn, en dotter med mycket harmoni i kroppen. Det var väldigt trevligt att träffa gamla vänner och bekanta och äta lite, pratas vid, och något trött återvända hem. En skön dag i tryggt sällskap. Vi har vårdat bilar ihop, åkt i över 200, gjort hennes hemläxa ihop, lyssnat på Depeche ihop, festat ihop, tränat ihop, ätit middagar och marängsviss ihop, spelat innebandy ihop. Nu är dom gifta och har en knappt fyramånaders bebis ihop. Men vänskapen lever kvar även om man inte ses så ofta.

Hade för övrigt inga flashbacks eller åtnjöt någon abstinens när jag, efter två veckor, återvände till "the scene of crime" vid Lidingö kyrka respektive Grönsta gärde i helt andra tankar.

Stark snygg smart

Hon är inte bara stark, snygg och smart. Hon visar aningens känslor och ler några gånger också. Resident Evil. Jordens befolkning har dukat under av T-viruset som tar kål på både mänskligt liv och vatten. Det mesta ser ut som ökensand.

Första gången som jag ser en klon ta kål på en spionsatellit. Milla Jovovich är en cool klon, en lonely wolf, a lone rider, med till synes outtömlig kraft, en psionisk sådan som i sina mardrömmar lyfter det mesta och gör hojen till skrot. Hon ser sin syskonklon födas ur sin klotformade kokong av en olyckshändelse, för tidigt född. Man ser fostervattnet gå. Liknelsen är uppenbar. I övrigt var det mycket splatt splatt chabonk uurg aarrgh och automateld, prickskytte.

Att skjuta ihjäl missfoster till aggressiva T-virussmittade kloner som liknar ultrasnabba zombies verkar vara melodin på biofronten i år. Effekterna är igenkännbara men något annorlunda. Det är lånade teman från Fåglarna av Hitchcock eller en samurajfilm som blandas i en actionröra. Det är den onda Dr Isaacs som inte lyder någon annan än sig själv. Den goda är "Project Alice". Produktplacering finns det också. Sony har fått med både mobil och Vaio-dator.

Men den börjar bra, men en riktig catfight, bokstavligen talat. Och jag som inte analyserar film. Okej, den var lite scary ibland. Annelie ryckte till. Helt okej att se. Det är ju bara en film. Och jag har inte somnat än...

Helgmys

Att träffas och prata med Tobagoresenärerna, alltså dom som hade det skönt medan jag vattnade deras växter, var inte så pjåkigt. Skumpa, vin, kryddig soppa, äppel- resp nötpaj med vaniljkräm och mojito var inte så tokig avslutning på en annars rätt händelsefattig helg.

En bibba kravmärkt shiraz som synes, var riktigt god.

What's the color of

my skin?




Frågar sig SCB i en undersökning som jag precis i denna stund fyller i, en fylleriövning alltså. Det handlar om strålning, sol och sådant. Den visar sig även handla om u-landsbistånd.

Jag kör den digitalt. När jag ändå ska till pappersinsamlingen och inte orkar förbi nån postlåda idag passar enkäten utmärkt bland gamla svärtade nummer av dagens nyheter. Eller varför inte slänga den direkt. Men svarar jag inte får jag väl en påminnelse om nån vecka. En återvändsgränd. Jag har ett användarnamn och ett lösenord. Och ett kontrollnummer. Dom vet var jag bor. Dom har även min ip-adress. Och allt annat som hör till en surfsession. Dom kan komma hem till mig och ta mina åsikter. Dom vet var jag bor. Jag skiter i det nu.

Först blir jag förvånad. Hudfärg. Varför finns svart med? Svart som i smutsig, eller svart som i svart? Tankarna sticker iväg på en bråkdel av någon sekund. "I'm black. My skin is black. Shining black. Shining blank." Men inte olivfärgad? Och ljus... men inte rödlätt? Varför diskriminineras medelhavsfolk, människor med latinskt ursprung och britter? Fördomsfull, nej inte alls.

Kommer sedan att tänka på en gammal låt med refrängen... hur var den nu...
What's the color of money?
What's the color of love?

Kände att jag måste till bloggen. Skriva lite skit. Jag minns jag inte gillade den, den var för simpel på något sätt. Fjantpop. Men det simpla är ibland det rätta. Texten har ju en banal poäng, även om låten var skit. Var tvungen att googla upp den, just det, lili&sussie, nu minns jag lite mer tyvärr. Jag mår bättre när jag vet det är två kanelbullar kvar i påsen på köksbänken.

Kanelbullens dag

@

Hipp hipp
Hurra!
Hurra!
Hurra!
Hurra!

Länge leve kanelbullen! Helst bara någon minut tills den mosas i munnen.

Fjärde oktober är instiftad som kanelbullens dag och här är länkar till sidor som jag hoppas kommer att finnas kvar ett bra tag även i framtiden
http://www.kanelbullensdag.se
http://www.hembakningsradet.se

Själv hade jag en minst lika rörig dag som igår innan jag kunde ta mig förbi ICA och köpa färska bullar och socialiera med audimamman och spela yatzy och käka gräddad deg med kanel och pärlsocker på. Och det gick åt några stycken plus varm choklad. Lite fest för ett stort vuxet barn vilket man får vara ibland.

3rd line

support.

Om planering.
Om Do's and Don'ts.
Om en lite halvjobbig jobbdag. Framför allt för kundens del.

Måndag eftermiddag fick jag frågan om jag kunde vara kontaktperson gentemot kund och deras konsultbolag som driftar allt. Omgående klurar jag lite och efterfrågar info om vad vi förväntas göra och vilka nya servrar vi skall accessa för att upprätthålla SLA'et.

Igår hade holländarna flyttat sin produktion till en tysk stad. Skarpt. Inte för att provköra och se att allt snurrade som det skulle under en längre tid. Utan bara så där, ungefär som man knäpper med fingrarna. Lite överdrivet.

Redan vid midnatt hade det hänt som inte fick hända, något funkade inte. Så man upptäcker det på morgonen och ringer jourmobilen just när jag sitter hemma i telefonkö hos skandia för att reda ut pensionsprylar när jag ändå kollar av den svenska motsvarigheten av systemet. När jag kommer in vet alla i gruppen om att det är problem, det finns ett ärende reggat på det. Först löd det amatörmässigt ungefär så här: det är något fel i nya miljön i tyskland.

Veckans support och jag är lagom sen. Nåja, jag var informerad och hade skaplig koll.

Att flytta driftmiljön utan att ha testat allt verkar vara allt annat är vettigt. Jag ser framför mig ett gäng lastbilar som kör servrar över gränsen. Från landet "drog" till landet "pils". Från coffeeshop till bierstube.

Nu har det väl inte gått till så, men man funderar... för kl 09.10 får jag ett mejl, ett e-mail, ett e-postbrev, från storkonsulten angående de nya servrarnas namn så vi kan pinga dem och skicka ip-adresserna till nätverksgruppen. Såklart släpper brandväggen hos oss inte genom trafik varför vi inte kan felsöka deras konfiguration. Klokt nog backar de flytten och kör befintlig gammal server mot ny databas, vilket också tog en stund att reda ut. Fine. Men administration och mailskrivande har spolierat en fin dag på jobbet. Och kostat massa tid och pengar förutom ett olyckligt produktionsstopp och merjobb för alla inblandade. Hur vore det om man planerat rätt från start. Och haft lite framförhållning. Tänkt på allt. Att meddela servernamn etc samma morgon efter att det kört ihop sig är varken god kommunikation eller proffsigt gjort. Skulle gärna hänga ut konsultföretaget, det är en treställig förkortning och de har en orange logga, men det är mer principen jag häpnar över. Att inte ha planerat good enough. Vad gör deras projektledare där nere? Det är inte enbart två Managers som ansvarat för hanteringen. Men någon hade i stort sett glömt oss, 3rd line support, som ofta stiger fram som 2nd line support.

Vad hände igår då, i det verkliga livet?
Såg ett riktigt sömnpiller till film hos Annelie. Det var Will Smith och hans egen lille son i en film som jag inte minns namnet på, men det handlade om en försäljare som försöker försörja sig och sin familj genom att kränga nån medicinsk apparatur och önskar ett bättre arbete. Jag fastnade för en replik där Will säger att man skall alltid veta vem som är ens far... typ, precis motsatsen när han hade sexat ihop med gamla spicegirl Mel... och inte ville erkänna faderskapet till en början. Jag minns också att jag slumrade till massa korta stunder strax innan filmen slutade och eftertexterna började scrolla förbi.

Men det var gott godis som, nästan som vanligt, närapå tog slut innan filmen snurrade igång. Och hennes granne är rätt snygg, vackra pigga ögon bakom smarta brillor, singelmamman. Och han drömmer lite igen.