23 par skor

ett par stövlar. Hos mig. Hennes. Och ett par skor på sig just nu, på väg till sats. För varje gång hon är hemma hos sig tar hon med sig fler skor. Till mig. En sak att låta henne sova över ibland men att använda mitt vardagsrum som skoförråd.... Det här skall pratas om.

Mixed feelings

Det är med blandade känslor jag nyss skrivit om en av de goaste vänner jag har. Det är varken kul eller lätt att gå balansgång. Varför drabbas alltid jag av tjejkompisar med gott hjärta, naiv självsyn, killproblem och trassel i bakgrunden. Fina människor men naggade i kanten av sitt förflutna och sin nutid. Den bråkdelen av vänner tär mest på krafterna. Att alltid vara beredd på att ställa upp. Att inte veta tillräckligt mycket men ändå veta väldigt mycket mer om mina vänner än vad jag vet om mina andra normala bästa vänner. Att inte veta vad som kommer härnäst. Jag är bäst på att lyssna och man blir som en jourhavande psykolog. Så jag kräks lite i bloggen om detta. Här får jag utlopp för tankar och troll.

Spegeltjejen

Min kompis är en spegeltjej. Fixerad vid att se snygg ut. Drar och pillar i sitt hår. Kollar alltid sig själv i spegelbilden från mina speglar i köket när hon går förbi spisen eller är i köket. Det kan inte vara normalt. Ingen annan jag känner gör så. Så febrilt så jag blir nervös av blotta närvaron. Hon ser redan bra ut. Hon har trassel med sig själv. Obesvarad kärlek men vägrar inse det. Han har redan flickvän. Min kompis tror att hon vinna honom. Därför blir fokuseringen på sig själv och drömmannen i den lilla mikrovärlden så intensiv. Ibland begränsar den sig till en spegel.

Retrospective

Så har det snart gått sju månader sedan samvetets kvarnar malde ihop några fagra nyårslöften. Har faktiskt klarat av alla tre, om än inte fullt ut.

Tillvaron ser ljus ut. Just nu både överdrivet varm och ljus om jag får räkna in solen som skiner utanför. Det blir en het dag i köket. Kakla...? Har undanröjt alla möjliga sorters skräp i form av papper, tidskrifter, kartonger, travar med gamla disketter(!). Källsorterat elsladdar osv. Möblerna är borta. I alla fall en gammal rottingsoffa. Återstår en byrå, tv-möbel och tv. Fortfarande fri och singel. Om det är bra eller dåligt varierar. Kursen är avklarad. Näe, där hoppade jag över sanningen en bit. Men det är bättre och bättre.

Köksbordet är tyvärr överbelamrat med prylar. Brödrost, kaffebryggare osv. Julkortshälsningar, ja fortfarande julstämning.. Träningskort på sats. Visitkort. Nycklar. Prylar prylar prylar. Men det är mest för att jag skall kakla...? Hann dra ut kylskåpet och dammsuga första gången på sju år där bakom i går kväll. Sen handslipa golv och prova vitsåpa lite som prov. Det blir snyggt när resten av sextionio komma fem kvadrat är slipat och klart. Allt för att göra det fint. Och få det trivsamt i alla rum.

Man skulle bo på Maldiverna och klara sig lika bra där. Eller bättre. Där det redan är fint. Tills det blir enahanda.

Ricoh R8

Råttan. Så får den heta min nya digitalkamera. För den heter ju så. Min R8.

Bildskön. Stilren. Tidlös. Ömtålig och sårbar. Ganska dyr. Inte helt lätt att hantera i början. Inte helt liten och lätt. Som en ny relation där allt inte klickade från start men där jag föll till slut.

Tyvärr ett värdelöst objektivskydd så den lär få svårt att knölas ned bland andra saker utan kameraväska.

Den allra enklaste menyhanteringen har faktiskt min gamla stryktåliga mju-500. Skall repareras för adertonhundrafemton riksdaler eftersom jag hade investerat i extra batterier och minneskort innan den hamnade på operationsbordet. Så att jag har en som tål snö, kyla, fukt, fall, slag, backpack, bakficka, framficka, jackficka. Och en afterski'ad bomullströja som linsduk. En som man kan puckla på lite grann utan att den gnäller.

Spegelrutan

Sitter precis och betalar räkningar i köket. Internetbanken alltså. Det är halvmörkt för jag har inte tänt lampan. Klädd i svart dessutom. Datorn lyser upp för mig. Utanför fönstret stannar två strax-under-arton-tjejer till, går tillbaka mot MIG och jag hinner förvånas under ett kort ögonblick. Tänkte vad gör dom? Sen tar den ena och kollar in frillan. Rättar till håret lite och kompisen gör likadant. Dom står och nästan glor rakt in i köket. I mitt kök där jag sitter. I mitt kök där jag tidigare idag har mätt och måttat och räknat antal plattor för att fortsätta kaklingen av väggen som stått halvfärdig länge länge. Innan jag kan flytta till balkong säger mitt samvete att jag borde ha kaklat klart först...

Dom står utanför och kollar. Inte riktigt rätt in dock, för rutan är lite så där halvmörk speglande i rätt ljus. Så jag förstår dem. Jag syns inte. Jag är osynlig. Mer troligt är att dom är så upptagna av sitt hår. Dom ser bara fram till glasrutan. Jag kan studera dem under närapå en halv minut utan att dom ens lyfter ögat. Det känns lite obehagligt. Att bara kolla rätt ut på någon. Men det känns nog än konstigare när dom upptäcker mig och kanske fattar att där skall vi nog inte spegla oss nästa gång. Jag låter bli att titta den andra halvminuten och kollar in e-fakturorna istället. Till slut tror jag dom ser att det sitter en skugga härinne. Livs levande. Som nästan bloggar i realtid.

Bostaden som klassresa

Numera är det fullt möjligt att göra en så kallad klassresa genom att ha lite tur i samband med bostadsbyten och bostadsköp. Och inte fult heller. Fixa förstahandskontrakt, omvandla till bostadsrätt och sälja till högstbjudande. Detta är inget hemskt eller omoraliskt, bara lukrativt och en mer rättvis variant av lotto.

En helt annan form av klassresa man helst vill glömma och något som man inte skämtar om. Ja vi i min generation har förstås inte upplevt den men dock hört och läst. Ikväll såg jag ett program på fyran om auschwitz och en hjälte som lyckades fly därifrån. Den resan dit orsakad av maktgalen politisk dårskap med ras och religiös hemvist som ursäkt vill ingen aldrig någonsin se igen hoppas jag. Inte ens tanken på folkmord. Tyvärr inträffar detta ännu i modern tid om än i andra skepnader.