När fan blir gammal blir han religiös... Nä, men när man har tid att kolla vad som händer i samhället på webben nås man av nyheter från olika håll och av helt olika karaktär. Helt olika lägen på skalan. Den ekonomiska skalan. Där fartblindhet och girighet efter tiotals miljoner pengar är i topp och i botten en allt större andel människor som får kämpa för sina mycket begränsade antal kronor.
Orkar inte bry mig om jag får en miljon eller miljoners miljoner i bonus. Lär aldrig få sjuhundrasjuttiotusen kronor per månad i pensionspremie heller. Men det är bra grävt av de som gräver upp nyheter. Jag skulle kunna nöja mig med en vanlig riksdagsledamots lön på nästan femtiofem och tre nollor. Skulle räcka väldigt gott, länge och väl till två personer, kanske en bebis och helt ny bil också och avbetalning på lånen. Men nu är det inte så. Än så länge är det bra och inte kris. Varje dag är en dag närmare svensk katastrof.
Idag såg jag ett inslag på fyran om svensk ungdomsarbetslöshet som är näst högst i hela Europa. Skillnaden mot de duktigare länderna i motsatta änden bassängen är lärlingar. Så enkelt. Har tyckt det i några år nu och morsan har sagt det för över tio år sedan. Vad var det vi sa? Äntligen någon som lyssnar! Lite självgod får man väl vara.
Men i fackets förlovade land krävs minimilöner och arbetsgivarna kräver skolgång med examen och sedan minst några års erfarenhet för att man ska bli någorlunda anställd. Klart det är svårt att anställa nån som vill jobba. Om man fick lägre lön som nybörjare men i gengäld en bra eftertraktad utbildning samt erfarenhet via sin arbetsgivare skulle ju fler kunna få jobb. Visserligen inte högbetalda men ändå. Då kunde staten betala en liten del av kakan och höja lönen så folk klarar sig. Vitsen är inte att ge lägre löner till någon bara för sakens skull. Men fler skulle ges chansen. Med något mer differentierade löner. Kanske fast anställning till lärlingen, om han/hon är riktigt duktig? Och en krona mindre utgifter för samhället skulle kunna bli en skattekrona in till staten. Dubbel vinst alltså. I den enkla matematikens värld. Tyvärr ser framtiden mörk ut då många av de praktiska yrkena där lärlingssystemet passar har gått i stå pga världskrisen när folk inte har råd att köpa det som produceras. Finns inga jobb är det svårt att hitta på jobb. Inget som snyts ur näsan.
Volvo har gått mot strömmen och sänkt lönerna. Dessutom "städat trappan" från rätt håll. Uppifrån. Från vd till verkstadsgolvet. Solidarisk handling även om det inte drabbar någon direkt fattig vd.
AMF pension, SEB och andra som figurerat i media senaste månaden har gjort precis tvärtom. Försökt höja det mesta som går att höja för sin egen del högt uppe i toppen medan deras kunder dvs du och jag och mannen på gatan får sänkt.
På aftonbladet.se finns en fattigblogg som ett behjärtansvärt försök att skriva om hur det är att klara sig en månad på socialens försörjningsstöd. Det lär ju funka utan större problem, tycker jag, eftersom reportern vet att det blir vanlig normal lön nästa månad. Dessutom röker hon. Sticker ut med att ha råd med cigg. Läste om förtidspensionären som skrev att han inte hade råd med kondomer för ett ligg. En månad är ingenting då livet återgår till det normala igen efteråt. Men att månad efter månad leva utan att veta hur det går sen mer än att det går back är inget man önskar någon. Att balansera på randen till kronofogdens rike. Ofta går man in i det livet med redan skuldtyngda axlar, både rent ekonomiskt och även mentalt. Och ibland tar man sig inte ur det heller.
På bloggen har det blivit lite krig mellan studenter och de som får soc.bidrag där båda sidor vill vara värst, dvs ha det sämst. Men det vill väl ingen? Ha det sämst alltså. Kanske en sjuk tanke. Många har det dåligt men många klarar sig bra. En student har ofta en helt annan välordnad bakgrund och har gått in i plugglivet helt av fri vilja med vetskapen om att relativt lätt få ett jobb och tjäna bra med pengar. Men för en som kanske tvingas lämna sin bostad och leva slut på sina besparingar innan socialen vill hjälpa till blir det knapert och förnedrande att behöva granskas och utlämnas i sin privata sfär.
Har kollat på andra temabloggar och fattigbloggen väcker folks ilska och sympati, med all rätt. Det är populistiskt. Andra bloggar som journalister eller kolunister skriver i gapar tomma med noll inlägg, helt enkelt supertomma. En blogg måste beröra för att engagera. Och fattigbloggen gör det. Men det är kommentarerna som berör. Inlägget i sig är bara en liten katalysator som får folk att skriva om sin situation. Om reporterns dagliga liv som fattig på prov är realistiskt har jag svårt att tro, men hon säger sig ha viss vana av det från sitt riktiga liv så... jag ska inte döma. Det finns gott om andra som gör det.
