Bleeding cold

Kylan håller stan i hårt grepp. Minst minus femton igår när vi körde race i grimsta. Första gången någonsin skidorna fick prova på stockholmsgrusad vinterväg. Tjugosex år utan skråmor. Har epoxilimmat dem senast samma morgon. Väl på plats är det kallt. Är inte helt koncentrerad efter ett antal misstag. Två hundägare överraskas av min relativt måttligt snabba framfart i en kort backe och skriker att de skall anmäla mig. Detta sker fem meter från elljusspåret vid lunchtid. De skriker något om skidspår som inte finns och att jag kunde haft ihjäl dem. Jävla idioter. Vissa hundägare är så extremt stingsliga. Jag skriker mitt förnamn så att de vet vem de ska anmäla.

Kylan. Det snöar livligt sedan tempen stigit några grader. Ymnigt. Vad som hände för en kvart sen är som bortblåst. Ligger och lyssnar på en tidlös månskenssonat. Då en stund innan tog suget efter glass över. En bytta mascarpone. Tänkte mig liksom inte för. Min rostfria mattborstade glasskopa var sibiriskt iskall redan efter första kulan. Två kulor till. Slick... men fastnade med läppens insida för en kort stund. Det bara sved till. Blixtens tanke. Smärtminnet på deja-vu. En av de första och väldigt få gånger jag gjort något liknande var som liten parvel mitt i smällkalla vintern utanför ett hyreshus vi bodde i. Satte varm tunga mot kallt galvat stål. Mattpiskställningen. Satt fast. Den gången kom jag inte loss. Det sägs att man lär sig av misstagen. Ikväll blir den rödaktiga glassen kompletterad med färskt blod från my bleeding lips. Det är dags att kylan från en till portion glass får lägga sordin på musiken.

Kylan. Halkan. Det är meningslöst att försöka sova. Förbannande stockholmare som inte kan köra bil i vinterbacke. Det är hjulspinn, brumbrum, dåliga däck och oskickliga förare.