ojojoj

Om glömska och datasäkerhet. Och tid.

Innan jag kunde tidrappa för månaden höll allt möjligt på att ställa till det. Jobbdatorn är igång en kväll den sista i varje månad.

Inget internet trots uppkopplad via sladd och allt. Först försvann mjukvarubrandväggen i jobbdatorn på något konstigt sätt när alla möjliga program ville uppdatera sig och allt skulle boota om kors och tvärs. Antingen skit bakom spakarna eller taskig uppgradering av brandväggen.

När jag väl återinstallerat den hade jag förstås tappat ip-rangen för jobbets servrar så jag kunde inte komma in via vpn. Räddning via egna hemmadatorn där det står lite tips i lathunden. Vpn fixar sig snart, men det är inte samma lösenord som det nya nätverkslösenordet, och inte är mitt konto på jobbdatorn synkat med det nya lösenordet eftersom jag inte varit ansluten direkt till nätverket och bytt lösen via den där datorn. Måste distansera mig och reflektera över vilka lösenord jag skall använda var och när.

Följden blir att jag glömmer att jag inte kommer åt nätverksservern för tidrapp eftersom den vill ha ett annat lösenord än det jag tror. Så går det en halvtimme innan huvet fattar det. Tidrapporterar. Stänger ned vpn-kopplingen, närå... då kollar jag windowsbrandväggen också. Massa öppet där. Vete fan vem, hur och när osv. Täpper till. Snart klar tänker jag.

Men då vi inte kan köra msn från kund ibland provar jag logga in på msn mest av ren nyfikenhet, se om jag minns bättre där. Det är en hel graviditetslängd sedan jag var inloggad senast. Har glömt lösenord. Jaha.. dags att resetta lösenordet, men har glömt vilket postnr jag reggade så inget händer iaf. Tills jag minns lite bättre. Och microsoft ger sig till slut. Jag skriver upp lösenordet för det är så trassligt att glömma. Och går in på msn. Fem sex kollegor online men jag är tyst. De kanske sover redan. Så har tidrapporteringen tagit cirkus två timmar istället för fem-tio minuter. Jag skulle kunna säga Fan också! men jag gör inte det. Jag skriver i bloggen istället.

Eller som präktiga sverker i plus säger... skall det va' så här? Innan han avbryter motparten mitt i en mening och kastar lösenorden i klingklongsoptunnan. Fan också. Schysst fredagkväll.

Torr dag

En lugn tidig morgon. Utan regn som droppar ned och skvalar i stuprören. En torr dag, förhoppningsvis inte som i trist grå eller tråkig. Tänk bara om vårsolen kunde titta fram. Men en dag med massa att göra. Hemma. På jobbet, en hel lista med saker. Kanske köpa kläder, vilket fler i min omgivning pratat om. Tvätta fönstren (igen).

Det blir säkert en fin dag. En torr fin solig dag! Ha en trevlig dag!

Fullkorn

Axa harmoni danskt fullkornsbröd surdeg osötat. Fyrkantigt färdigskivat. Verkar hålla i evigheter. Fick syn på en påse med bästföredatum nollfyra nollett vilket borde vara fjärde januari eftersom brödet legat länge länge på köksbänken utan att ändra karaktär. Kan knappast vara första april. Helt klart är att innehållet är betydligt äldre än de åtta dagar som hållbarheten är märkt till efter bakningsdatum. Såklart smakade jag en skiva. Inte så pjåkigt för ett så långlivat bröd. Men inget som syrran skall utsättas för när hon hälsar på i helgen.

Så förutom att ha suttit två glada timmar i tele med jag vet vem så hade jag tänkt hinna röja upp i lägenheten nu med mer använda skidprylar och slängvänliga pappershögar än nånsin. Men eftersom jag ligger drygt fyra timmar back på månadens arbetstid lär det bli fredagens kvällsnöje att återfå blanka bestick, lättstädat golv och kladdfria skidor innan ens någon får visa sig i hallen där för övrigt min stöldfria cykel står och blockerar skohyllan. Kaos är ett milt ord.

Too fit to exercise

Träna är överkurs. I söndags segade jag mig runt öppet spår. Kändes bra i sex mil, sen var det tyngre men viljan att ta mig i mål var större än smärtan att hoppa av. En del smärta kom långt tidigare och smög sig starkare efter hand. Enormt stela ljumskar men bara lite känning av triceps och axlar idag. Och lätt sistaminutensolbränna innan vintertorka övergår i sommarslask. Too fit to complain och jag som knappt tränat. Man kommer långt på bra självförtroende, bra teknik, och lagom jämn fart. Funderar smått på att börja använda träningskortet på sats innan dom börjar ringa igen och tjata. Vet bara inte varför jag skulle göra det?

Masarna vet hur man tjänar pengar. Tvåhundra för proffsvallning var värt varenda krona. Matkontrollerna med blåbärssoppa, vatten osv funkade väl, men bjöd i övrigt bara på superdegiga torrbullar som täppte igen munnen. Resultat på kreditkortsformat förresten.


Kolhydratladdning. För att orka runt krävs bara vanliga luncher under veckan, typiskt indiskt med ris, kina med ris, burgare med pomfritt. Och sen kvällen före gick vi loss på potatis och fläskkarré med gräddsås plus skinka i ostsås, pasta med köttfärssås samt lite gräddtårtsbitar. Rätt normalt alltså om än något större portioner. Bara dricka under loppet. Överbliven proviant är en halv chokladkaka, massa nötter och russin, torkad frukt, energy bars och kladdkaka. Sånt jag släpade på till ingen nytta. En rookie gör sina misstag. Kanske funkar att göra en engelsk fruitcake av allt.

Diskhoarna är överfulla med förväntansfulla tallrikar och fat. Jag är inte alls lika full av iver på den fronten. Ungefär som att rengöra skidorna från tjärblandat klister, som räckte hela vägen till klockstapeln i mora.

Jag har vunnit lite över mig själv. Att åka nio mil i sträck, i fem-sex luftiga plusgrader. Och vunnit lite över kollegorna förstås. Men alla tävlar mot sin egen förmåga. De kollegor som tog sig i mål på elva-tolv timmar blandat med regn. Den modiga tjejen S, som kom trettifemtusen meter på sex timmar men som aldrig åkt skidor förr och som lovar komma igen nästa år. Inte säkert jag vågar lova detsamma.

Jag ser fram emot lite öl och vin, mat och prat, med henne som jag tycker om. Och precis där kom jag ihåg att vi hade ju fest i fredags på kontoret, haha minnet är kort. Och lika illa minns jag att jag nog råkat radera något inlägg som jag aldrig skrev samt att jag hittade skidåkartoppeluvan nybadad och blöt i handfatet när jag vaknade på lördagen. Men jag vet jag tänkte på att hon som sjöng live med de duktiga musikerna i "husbandet" var rätt snygg och trevlig, en mogen trettifem plus. Bara en tanke dock, en stilla fredagkväll med kollegor, gott tilltugg, kallskuret, bubblor och frozen margueritas.

En vecka utan blogg

Har varit i sälen i helgen och trampat lagg. Fått ljumskträningsvärk så stark att man skulle tro jag gjort knipövningar dygnet runt. Och provat skidor. Och ätit gott. Och kört hundra mil för att åka åtta och en halv. För att göra om samma sak nästa söndag. Full fart och fullt upp. Förra gången stående på fyrtifyra millimeter breda plastbitar för snart ett år sedan när jag tänker efter. Och drygt ett år sedan när jag var på tre snabba intervjuer som förändrade arbetslivet till en fördomsfri, öppen, can-do mentalitet med tänkande, omtänksamma, partyglada kollegor. Och ödmjuka för att dra till med en klyscha.

Kan man åka vasaloppssträckan grundat med åttiofem kilometer skidåkande veckan före? Som att vänja kroppen att tåla sprit genom att festa hårt helgen före. We'll see.

Munvatten, värktabletter och sånt på tv-reklamen. Jag försöker lista ut vilket program som egentligen visas. Är målgruppen kvinnor? Eller är det män med sån där äcklig gubblukt, kaffe och nåt odefinierbart som rutten matstrupe. Det är brittiskt om två killar och en tjej. So extraordinary! Och sen två tjejor och en kille. It's their life. Dom kallar sig polyamorösa, men det handlar inte om sex. It's a little weird and it's odd. But it's human. It's called love.

Jag känner mig fortfarande väldigt hetero och singel. Love will find its own way, I think I've found her and I hope she finds me.

En otroligt fin social helg

Så många timmar och så många sköna...


Så långt hann jag inatt innan jag somnade och datorn hibernerade. Jag minns jag ställde ifrån mig laptopen, borstade tänderna, drog mig in under täcket. Någonstans där vann tröttheten. Minns inte exakt vad jag skulle ha skrivit heller.

Jag hade cyklat omkring med en skidbag hängande i axelrem tvärs över kroppen, via skidsport i abrahamsberg in till alewalds, precis lagom för att komma därifrån vid stängningsdags. Min kropp var för lätt eller så var spannet för hårt. Enklast är att byta skidor för det går inte att äta upp sig över fem kilo på två veckor. Dom var snälla och bytte. Provade ut nya hypersonic. Bara namnet osar total excess of speed. Vikt ett kilo per par, ett kilo för fyra meter längdskidor. Egentligen skulle skidsport slipat belaget men så bad jag dem kolla spannet och si... så det slutade.

Ja, egentligen slutade inget där. Det började istället med promenad från kungsholmen till gamla stan. I en jätteskön men fettfläckig grå munkjacka och t-shirt under. Tur man inte skulle ut på nåt flashigt ställe och hänga in jacka. Hel, men inte helt ren.

Vi kollade på rugby. Inne i värmen på O'Connell's, syster, systers pojkvän och jag. Vi vann inte, för det gjorde den orangefärgade skon åt fransmännen. Helt okej match. På slutet mötte P:s vackra och trevliga vän O upp och vi drog snart vidare över kullerstenarna till nr arton på östra sidan, mycket röd inredning. Där hade dom uselt ölsortiment så det blev istället rödvin åt folket. Nu efteråt inser jag att hela konceptet med bordellvarningsrött hänger ihop på något sätt, måste ha varit baren Le Rouge, men inte höjde den sig över mängden. Med ingelas betyg på bartendrarna ringande i öronen så undrar jag vem som köpt sig tredjeplatsen i nöjesguiden. Gott vin hur som helst.

Jag undrar fortfarande lite smått vilka dom två tokskrattande tjejkompisarna var som brast i skratt för nästan allt som sades. Roligt hade dom ihop och det var högljutt men glatt. Ett givet partypar men inte vårt gäng.

Slutligen hamnade vi på Wirströms via två semlor på seven-eleven för min del. Det var skittrevligt som vi säger i sverige. Hemskt gott och skitkul! Jag är skitdålig på namn men igår hade jag koll... ingela jessica ida dagge men dalmasens namn är glömt. Och ett gäng engelsmän irländare som I underhöll helt ensam. Hon verkar fängsla många. Syster gick tidigare. Vi gick sent. Sist men inte minst en bukfylla på burger king på väg hemåt, till fots mitt i natten. Och hämta skidbag och cykel.

Så var cirkeln sluten. Hur man gör stan ihop med syster och systers pojkvän. Hur jag styr hemåt via hornsberg klockan nolltvå. Hur jag tänker på sommaren när jag ser båtarna vid pampas marina, med ett par skidor i bagen på axeln. Hur jag somnar mitt i bloggen.

Dagen innan, alltså fredag blev det en öl efter jobbet med samma gäng som sist. Samma Bishop's Arms som sist. Och samma vända förbi s-grillen, den här gången som hamburgerkund.

Mycket öl, mycket brittiskt, irländskt och mycket vänskap. Dessutom fyller P år idag så vi ses ännu en gång. Kan en social helg bli så mycket bättre?

Semlor

Redan när jag sen till jobbet gick förbi boullan så tänkte jag, nu köper jag semlor till oss oavsett om dom bjuder alla på hela bygget. Är det tisdag så är det. Men det dröjde till efter lunch innan vi tog ett gäng med oss i en stor tårtkartong. En stor bas fylld med äkta mandelmassa, en rejäl klick riktig vispgrädde ovanpå och på toppen en litet trekantigt pudrat lock. Så skall den se ut. Och den smakade därefter förstås :) Inte helt enligt näringspyramiden dvs vetemjöl, socker, fett i tur och ordning.

Och så har jag förgäves letat och letat efter den där fallskärmshoppningsboken när jag nu halkade in på hoppning sista dygnet. Videobandet hittade jag dock som tur är, det går inte att ersätta så lätt. Jag vet att boken finns någonstans. Boken där allt väsentligt står för den som lär sig hoppa, vilket nu i och för sig inte längre är aktuellt.

Istället hittade jag andra prylar som jag lånat av nån klubbkompis så nu går evighetsstädningen som en dans! Jag "äger" inte enbart mitt eget skräp, jag härbärgerar även andras grejer utan att egentligen veta om det. Fick frågan om jag har kvar hans pannlampa, detta var för massa månader sedan. Då var svaret, ööh nej? Nu är svaret, heureka jag har den!

Hur man hittar nya vinklar

Internet är som ett stort rum utan gränser. Det finns vinklar och vrår men inga hörn.

Det här handlar om hur jag sökte på vodka cranberry men hamnade på en sida om fallskärmshoppning där en kille beskriver hur han upplevde sitt första hopp. Så jag tänkte återuppliva hur det var för mig.

Jag ler helt igenkännande av beskrivningen av första hoppet!

Hur rädd eller orädd jag var vid första egna packningen. Hur noga jag var. Att inte slarva. Att göra allt rätt. Och instruktörerna som själva förstås hoppade var noga med varje moment de lärde ut. Hur vi bodde i en barack med militärsängar. Hur snabbt man sög i sig teorin. Hur man "hade kunnat dö" som konsekvens efter felaktiga slutsatser av att läsa av felfunktioner via fotografier på intrasslade linor, skärmtyg eller bara en snurr som går att snurra rätt precis som en gunga kan snurra tillbaka i rätt läge. Hur hjärnan kan reagera idiotsnabbt men också kortsluta. Hur det pirrade mer och mer ju närmare allvaret kom. Hur vi låg på stora skateboards och "torrsimmade". Hur vi tränade uthopp några decimeter ovanför gräset. Som senare skulle bli tusen meter ovanför. Hur vi glömde att ropa högt för att nöta in allt viktigt. Hur vi tränade misslyckad landning och att rulla runt som en katt. Hur jag trodde mina nyckelben och nacke skulle gå av, eller om det var axeln som fick känna på direktkontakt. Det var ju minst tio år sedan senaste kullerbyttan, hur hård marken var. Hur vi fick prova stå bakom motorn på planet för att känna på blåsten. Hur vi packade ihop oss i planet. Hur stämningen var nervös men skojfrisk. Hur stämningen blev alltmer koncentrerad. Hur pulsen gick upp. Hur snäv ens tillvaro blev. Hur tankar kom och gick innan det blev min tur. Hur ens hörsel bara lyssnade till hjärtslagen. Hur hoppmästaren "törna" tror jag det var, manade på oss en efter en. Det gällde att ge sig iväg på kommando. Att hålla i sig vid den kvadratmeterstora öppningen i planet. Uttryck som "vacker utsikt!" får nya dimensioner. Hemskt långt ned till vägar, hus och skog på marken men också rysligt nära om det går fel. Hur någon enstaka ångrade sig. Hur man såg hopparen innan försvinna långt där nere. Hur just handklappen från då när det lätta slaget på ens kropp träffade gjorde att man närapå reflexmässigt helt plötsligt släppt taget och befann sig helt utanför planet på väg ned. Det fanns ingen återvändo. Bara ut. Och ned. Omtumlande. Lite av black-out känsla.

Jag drog hur som helst i reserven, om det var av lätt panik eller befogat vet jag inte. Drar man så drar man. Det gick snabbt och resolut, helt by the book. Det var som att åka en kort men äckligt snabb hiss rakt ned. Som på gröna lund men istället för magnetbromsar kan ett misstag eller ren otur göra att nedslaget blir hårt och för evigt det sista man ser av jordens ovansida. Coolt att sedan göra andra hoppet med betydligt bättre kontroll där jag räknade, svankade, såg planet snett ovanför på väg bort, låtsasdra, kolla linor och skärmen ovanför, orientera sig och börja styra. Och se till att inte landa på fel sida om diket, i bondens åker alltså hehe.

När man svankar faller man stabilt i fritt fall precis som en badmintonboll på väg ned. Lätt som en plätt.

Det blev bara tre av tjugofem kurshopp till slut av det som först startade som en kul nyfiken jobbgrej att bara prova ett tandemhopp från 4000 m. Den minuten högst upp med fladdrande kinder var obeskrivlig. Måste göra filmen digital innan vhs-bandet blir som floppydisketter förhåller sig till cd-skivor. Det var några år sedan.

I självförsvar brukar jag kalla mitt avhopp för en ren självbevarelsedrift inklusive dålig tajming med svenskt sommarväder som mentalt förvandlades till slöseri med tid. Man måste ha rejält med tålamod. Och våga utmana sig själv. Att hantera risker. Men det var en skön känsla och gav minnen för livet.

Tyvärr finns inte "min" tandempilot Lukas kvar i livet. Det kändes hemskt att läsa om olyckan något år senare. Värst för hans familj och nära vänner. Så är det alltid när något tar slut alldeles för tidigt.

You gotta fight...

for your right
to party

Det kostar att ligga på topp. Sena kvällar med godisgrisen.

Fredag ihop med en kollegiemix och öl. Lördag på garbo med tjejkompis A och hennes strålande tjejkompis singelmamman A som är trettitvå men ser ut som tjugofem. Vi kände oss femton år yngre och drack favoritdrinkar. Sexor. Vodka tranbär respektive ginn å tånik. Vi var impulsiva och vi hade efterfest. Och vi åkte taxi, till centralvägen i väsby och därifrån. Jag tror faktiskt dom fuskar med spritmixen på garbo eller så hade jag en ovanligt tålig natt där. Kanske rotfyllan stoppar den andra fyllan?

Det var många kortslippar i fickorna när jag kom hem i söndags morse. Inga överraskningar förutom själva matematiken efteråt. Fjortonhundra. Jag gjorde inget dumt men har å andra sidan inte gjort många knop därefter.

Idag har jag fikat med J på bagel deli och så stundar en sen middag med värsta fina kycklingfilén simpelt kryddad med dragon och peppar precis som det stod på förpackningen.

Sen var det massa mycket mer som skulle ha hänt men det finns ju ett helt liv kvar att komma ifatt med resten :)