Jag har valt rubriken lite vasst, kanske lite undermedvetet men förstås medvetet. Inte för att väcka avsky hos dem som minns sin historia utan för att den faktiskt passar bra in på det jag vill skriva. Som en ren rubrik. Inte översatt till tyska, så jag ber om ursäkt om någon råkar tycka den är osmaklig.
Jag har läst en debattartikel någonstans i Isobels blogg.
Det handlar om bidrag, jobb och medborgarlön osv.
Jag brukar skita i politik för det är en källa till oenighet, motsättningar och bråk. Det är i mina ögon lite för nära besläktat med religion och krig. Makt med andra ord. Makt är inte ett ord jag gillar. Jag kände bara jag hade lite extra energi och tid att skriva nu när helgbestyren är över.
Varför jag måste reagera...?
Jag är uppvuxen i en förhållandevis "röd" familj men har genom åren sett hur väldigt många socialdemokrater sitter på alldeles för många stolar, många känner för många "bröder" på rätt poster i samhällsapparaten och hur partipolitik genomsyrar både politik och vardagsliv genom att "om du gör si eller tänker så, så måste jag göra tvärtom för annars sympatiserar jag ju indirekt med ditt parti, och det går ju inte för sig eftersom jag röstar på ett annat parti". Så sjukt är Sverige. Eller var.
Varför skapar arbete frihet...?
De som fastnar länge i bidragskvarnen har sämre konkurrenskraft, färre meriter att sätta in i sina jobbansökningar när det kommer till ett jobb. Många som slåss om en plats på ett jobb. Därför är en vettig sysselsättning med lön (ett "riktigt" jobb närapå) det bästa som kan göras så länge en person själv inte förmår sig komma ur bidragssituationen på egen hand. Många tar sig aldrig, eller kommer inte tillbaka, in på arbetsmarknaden. Många blir passiva pga att självförverkningsgraden och upplevelsen är lika med noll när man inte har ett "riktigt" jobb. Man känner sig inte behövd, man känner man sig låg och ratad eller skäms över sin situation. Man blir sämre än den person man faktiskt är och det är svårt att rycka upp sig. Att orka och att vilja även om man innerst inne vill. Man har inga pengar att göra något litet extra. Man kan knappt åka på "semester" eftersom man inte har råd. Man kan inte köpa den där platt-tvn som _alla_ har... har verkligen alla sådan? Man är inte som alla andra som har ett jobb. Man är faktiskt utanför, oavsett om man är supersvensk eller har invandrat.
Här har de borgerliga en poäng: Att ha ett jobb är bättre än bidrag. Sedan hur man styr med tumskruvar och regler är en annan sak. Vägen dit är kanske inte helrätt. Men socialdemokratin stod länge och höll för draperierna där man gömde undan personer i statistiken och där alla bidragsformer kunde betyda lite av varje beroende på var i landet man bodde. Allt för att få folk att må lite bra, kanske?
Vad är sant och vad är fördomar...?
Smygpermanentningen av bidrag är nästan lika stor som utbredningen av sommarstugor som blivit permanentboende genom åren. Vissa stugor till och med byggts upp under skygglappar av bidragstäckta sjukdagar. Hand i hand så att säga. Det här kommer jag att få äta upp förr eller senare men det är såklart sant i några fall. Var det fler sjukskrivna män under älgjaktstider förr om åren skulle man kunna fråga sig? Det sticker ut att ens beröra tanken. Att fusk förekommit för att jaga älg...
Varför har det varit fortsatt "röda" röster i traditionellt sett starka arbetarlän med starka fackföreningar och rejäla skyddsnät från samhällets sida? Gynnar du mitt bidragsberättigande så gynnar jag din röst i valet osv... Den ömsesidiga förtroliga valtaktiken har inte funkat så bra i modern tid. Det är en extrem enfrågeåsikt jag tar upp men ack så sann, en baktanke och viktig faktor att räkna med i ett val. Att inte stöta sig med sina bundsförvanter, den heliga treenigheten och broderskapet: Partiet, Facket, Rösten i valet dvs den enskilde. Samhället förändras dock.
Att få socialbidrag eller a-kassa i glesbygd var/är i många fall som att växelvis låta prenumerera gratis på dagens nyheter och svenska dagbladet som jag vet många gör utan att behöva stå för en krona själv. Var går gränsen för fusk, ren snålhet eller bara en smart anpassning till omständigheterna? Får man inget jobb på hemorten som man anser sig vilja ta, så får man lösa det med bidrag. Vi flytt int'. Jag skriver detta för att jag vet. Norrlänningar älskar sin frihet, sin förhoppningsvis renare natur, sin födelseort men ogillar att flytta på sig. Skall man inte kunna bo kvar på sin hemort då det blåser snålt från makthavarna? Sanningen är också den att de som har haft väldig dålig utbildning själva är just handläggare på försäkringskassan och arbetsförmedlingen, det är nästan ett hån mot de "kunder" som jag tror man kallar de nödställda numera.
Det är inget fel på norrlänningar i sig, ni är bara inte så flyttbenägna speciellt inte äldre personer. Jag förstår man älskar sin hembygd. Yngre behöver flytta en bit för att skaffa sig en bra utbildning så att man kan starta nya företag eller betala mycket och hög skatt i en storstadsregion, tjäna bra och kanske köpa en villa kontant när man flyttar hem igen. Norrlänningar reder sig bra själva. Man vet hur en villa byggs. Man vet att ta tillvara naturens tillgångar. Man är numera välutbildade.
Många av mina skolkamrater har det gått extremt bra för, om man räknar jobbkarriär som något att bry sig om. Alla har inte de ambitionerna. Eller ens möjligheterna. Jag vet också om en klasskamrat som söp och knarkade ihjäl sig, hans bror var en normalt begåvad studiemotiverad kille men lillebror gick det sämre för i spåren av pappans alkoholism. När just den lillebrorsan och jag bråkade i lågstadiet drämde jag hans huvud rakt mellan de krokar man hängde ytterjackor på i skolans korridor. Samma slagsmål men så olika bakgrund. Det var ren adrenalin det. Det var sorgligt när han dog många år senare men alldeles för tidigt, min mamma hade bra kontakt med honom, och vi själva hade nog glömt och förlåtit fajten också vid det laget. Det var ett litet sidospår men där ser man hur samma familj ger olika förutsättningar. En parallellklassare jag inte kände blev för övrigt bankrånare, och polismördare på kuppen. Allt och alla går inte att dra över en kam.
Vad har samhället missat...?
Förr fanns det mer lärlingsjobb, dvs kompetens och praktiskt handlag kunde fås genom en äldre form av bidrag/medborgarlön osv men idag styrs det mesta av en viss form av "kvartalskapitalism" samtidigt som allt fler enklare jobb hamnar hos arbetare i de baltiska staterna eller någon annanstans. Kvar blir taxichaffisjobb för dem som skall köra de välutbildade IT-snubbarna. Lite extrem liknelse men så är samhället på väg. Utbildning lönar sig, bara man är svensk. Inte helt sant men rätt nära.
Problemet med många linjejobb inom verkstadsindustrin, eller företaget och arbetsgivaren Volvo som ett aktuellt exempel, är att det på sådana orter slår så hårt för _alla_ har väl aldrig kunnat tänka tanken att det ska gå åt h-e när så många är så beroende av sin stora trygga arbetsgivare att man inte söker sig andra jobb utan hellre stannar kvar tills (företags)döden skiljer dem åt. Visst, man är säkert specialutbildad på något sätt. Kunskaper och kompetens är väldigt flyktiga saker numera. Den som stagnerar riskerar att slås ut. Så är det i branscher där konkurrensen är tuff från alla håll. Inte minst från en finanskris. Som arbetstagare måste man idag vara betydligt mer flexibel och beredd. Det går inte att sitta på rumpan och skrika på hjälp i alla lägen när yxan går.
Många stora bra företag kan inte ens själva styra över hur deras ägande ser ut. Hur många stålverk, skogsbolag och industriföretag har inte sålts till kapitalstarkare utländska ägare som sedan flyttar eller lägger ned produktionen? ABB, Sydkraft, Degerfors, Avesta, Stora Kopparberg, Volvo, Ericsson, Scania... Stockholmarna har sitt eget före detta Birka Energi som såldes till finska Fortum.
Här har faktiskt storkapitalisten Wallenberg-sfären långt tidigare verkat för att köpa in sig i bra traditionella svenska industriföretag, som indirekt inneburit en viss garant för de jobb som funnits inom företagen. Men dom har inget att sätta emot allt starkare större intressenter från utlandet. Ibland är det förstås bra att bli uppköpt eller gå ihop om man behåller produktionen i landet förstås, inte lägger ned eller flyttar. Säga vad man vill om Kamprad resp Persson för IKEA resp H&M men deras styrka ligger i dels en bra affärsidé, långsiktigt och ett stabilt ägande kombinerat med viss sparsamhet i alla led. Visst tjänar ledningspersonerna ohemult med miljarder, men risken att behöva göra sig av med butiker och anställda är kanske inte så stor. Volvo och bilbranschen dras med hård konkurrens, höga utvecklingskostnader och valutaberoende på ett helt annat sätt.
Individen då... hemmet... skolan...?
Många är kanske födda inom en bidragstagarfamilj (fattig från start) eller råkat i trubbel (separation, alkoholberoende, singelförälder med flera barn, kanske studerat men är utan jobb, invandrat och ratas pga sin bakgrund = sitt namn) eller faktiskt är lite lata och bekväma av sig (den moderata linjens outtalade attityd finns även bland bidragstagare själva!)
Det är enorm skillnad mellan att vara inom "bidragsapparaten", eller ha en anställning dvs ett vanligt jobb att gå till och få sin lön eller att ha ett jobb som man verkligen trivs med och/eller tjänar bra lite utöver genomsnittssvensken.
Alla människor har så olika förutsättningar och stöd i grund och botten i form av social och familjär trygghet, uppmuntran och viss säkerhet i form av pengar också, att det onekligen blir skiktat i samhället därefter. Jag avskyr "klass" som begrepp i sammanhanget, det måste finnas bättre ord än klass och folkhem. Varför tror ni vissa går ut med IG och vissa får MVG som betyg i skolan? Vad stimulerar en elev till att plugga, se en ljus framtid ifrån en stabil uppväxt eller att kämpa i motvind, mot skolan och lärare som inte ser eller förstår, kanske mot kulturella skillnader, nytt land, ett språk man inte behärskar alla gånger och känslan att inte höra ihop eller passa in? Vilken miljö ger bäst förutsättningar för ett bra pluggresultat?
Det är inte pengar i sig som fixar allt, men pengar utöver mat och hyra ger stabilitet och frihet. Att kunna göra det man vill, eller kan våga göra det man inte har möjlighet till annars, tex studera, fixa ett bra jobb. Ja, studielån finns, men finns uppbackningen från hemmet då, eller traditionen? Finns inte rätt förutsättningar så blir det lite kaos och pannkaka i alla fall.
Många föds in i en stressad tillvaro och ekonomiskt trängt läge. Alla i samhället "måste" ha alla lyxprylar som mobiler, musikspelare, värsta sminket, cigg&snus osv, jo för polarna har det. I allt yngre ålder dessutom. Är det inte "okunniga" föräldrar som passivt och indirekt låter sina barn förpassas in i en värld som inte är avsedd för dem? Vad gör skolorna för att få ungdomarna att "fatta" på deras eget språk? Alltså konkreta fall om hur samhället funkar, inte nödvändigtvis på rätt modersmål, utan på "rätt" språk som talar till ungdomar. Varför finns det sms-lån över huvud taget? Varför har kronofogden så många yngre personer bland sina ärenden?
Beroende på ens bakgrund (jmf extremschablonerna: en ekonomiskt stabil djursholmare eller en halvfattig invandrare som dessutom saknar kunskap om välfärdssystemen) är man faktiskt lite dömd på förhand, som enskild eller som familj, men det finns alltid undantag.
Vissa har så dåliga förutsättningar att de aldrig kan vidareutbilda sig eller omskola sig, de har inte drivkraft eller huvud för detta när väl chansen ev. ges dem.
Hur många...?
Hur många som har socialbidrag fortsätter inte att använda dyra kreditkort utan att samhället ställer några krav på ekonomisk återhållsamhet? Jag vet det låter fånigt eller cyniskt, ett moment 22 osv men så här är det. Man får väldigt dålig info&hjälp från socialen i vissa fall, man får pengar helt enkelt.
Hur många killar och män ser inte upp till att ha en schysst bil? Att visa, här är jag!
I huvudstadens utkanter finns det gott om bmw, men då körs de inte av någon direktör eller leasingsnubbe utan av en turk, blatte eller någon som kämpat sig fram till en bil lite vid sidan om samhället, inom utanförskapets ramar, kanske inte alltid jobbat vitt, vad vet jag... kanske är duktig på solvalla? Kanske slitit som f-n med något han är bra på för att tjäna ihop till bilen? Till skillnad från den som blivit inkompetent chef och kan göra avdrag och få den äran att bli förmånsbeskattad. Samma bilmärke, olika världar.
Hur många "svaga" i samhället finns det som inte kan läsa, skriva, räkna när de går ut grundskolan? Är det någon som ens bryr sig om detta? Jag nyss har läst en del motsägelsefulla, kritiska artiklar på internet om rinkebyskolan, om elitsatsningar och om underkända betyg i kärnämnen, men källan är en av kvällstidningarna så det vore fel att citera något i tron att det blir korrekt ;-)
Vem skall försörja dessa ungdomar som i princip diskvalificerar sig från bra och bra avlönade jobb i framtiden, för att de blir väl omhändertagna eller förstör för sig själva. Sverige gräver sig sin egen lilla välfärdsgrav, en fåra för högre utbildade och en fåra för dem som ingen utbildning har. Praktisk eller teoretisk, sak samma.
Hur många kan inte förstå samhällets uppbyggnad, förstå skattesystem, förstå att talesättet "det är ingen fattig som drabbas" inte funkar i längden när alla i samhället solidariskt får betala dyrt för allt som inte är bra, oavsett om det är skadegörelse av skolor, klotter, stölder, rån, fyllekörningar, försäkringsbedrägerier, vårdapparaten, bidragsapparaten?
Var för sig kanske enskilda händelser inte räknas med i de stora pengarnas värld men tar man hänsyn till faktiska pengar plus kostnader för fysiskt och psykiskt lidande, vård osv så blir det säkert massa miljarder som alla får vara med och betala notan för. Om fler mådde bättre och även hade ett jobb skulle landet Sverige få in mer skattepengar, en krona in istället för en krona ut.
Vad gör vuxna välutbildade människor för fel...?
Ingen borde få låna mer än femtio procent av sin bostads värde i framtiden. Då skulle detta lands innevånare bo och sitta tryggt i sadeln och så skulle vi inte få någon lånebubbla igen på ett bra tag. Att bankchefers bonusar osv inte skulle bli så höga spelar väl mindre roll i sammanhanget. Minskad belåning skulle vara en utjämnande faktor i samhället på andra sätt, minska överkonsumtionen, inte vara så prisdrivande samt lämna bankernas och därmed samhällets ekonomi betydligt mer stabil. Att som stockholmare i princip spekulera på sitt boende är förkastligt, i tron att allt ökar i värde. Måste så många bo i innerstan till vilket överpris som helst?
Varför gnäller jag då...?
Jag är lite trött på miljödebatten och om stadsjeepar, vägverkets nollvisioner i trafiken osv... Det vore smartare av Sverige att bekämpa miljöfaror och bekosta investeringar på andra sidan östersjön istället för att lägga massa skatt på miljön för sina egna innevånare och inte minst skatt för den exporterande elintensiva industrin som riskerar slås ut i kölvattnet av ekonomiska försämringar globalt sett.
För mig känns samhällets kostnader för bristande välmående (det är inte samma som välfärd!) som ett större hot på kort sikt. Jämfört med antalet förtidspensionerade och antalet arbetslösa och antalet långtidssjukskrivna känns vissa miljömål som en liten piss i havet. Man bråkar i en ankdamm medan människor lider i sin livssituation. Och ett samhälle som kostar miljarders extra pga detta.
Jag röstar på lite av varje. Jag gillar de flesta politiska färger, men inte samtidigt och inte i fel kombination. Jag är för mångsidighet och flexibilitet, och mot inskränkthet och fördomar. Jag orkar nog inte engagera mig i den skit jag sett. Samhällets baksida. I alla fall inte i någon större generell omfattning. Den som inte har lite extra med pengar har nästan noll frihet. Noll ekonomisk frihet. Där är det inte roligt att leva, att behöva snåla med mat för att spara till nästa utbetalning, att må dåligt för att man är hungrig.
Jag står för allt jag skriver tills den dagen jag går i personlig konkurs, då har jag missat något fundamentalt själv i mina rättesnören. Men jag bryr mig om de små i samhället och förfasas över okunskapen hos vissa styrande, politiker såväl som tjänstemän, utredare, handläggare osv. Okej, man kan inte kunna allt, men borde kunna se hur den lilla människan har det. Allra längst ned. Perspektivet från topp till botten är skrämmande. Med facit i hand sitter väldigt många partier långt ifrån en lösning på problemen.
Det handlar om att trivas och må bättre i livet än att uppbära socialbidrag eller a-kassa. Sådant har politiker vanligen svårt att förstå. De kanske förstår en hel del, men de inrättar samhällsfunktioner och reserverar pengar till fel saker...
Just nu mår jag lite bättre när jag kastat skit på andra som bestämmer i samhället.
Fram till hit var det tvåtusenåttahundratretti ord motsvarande sex sidor text på vanligt papper. Fy f-n vad massa tid jag ägnat åt något jag inte kan förändra.
